Att förlora en vän..

Det är just detta som jag känner att jag gjort med M.
Vi har ju varit med om så mycket och delat så mycket. Tycker verkligen om honom, och önskar honom lycka till i livet.
Det hela skar sig totalt när jag träffade Jo. Helt plötsligt (när jag var så glad och nöjd över att ha träffat en kille som jag kan dela mitt liv med, vilket jag trodde va mig väl förunnat) möts jag av avighet, icke förståelse och egoism.
Jag är inte värd något av detta.
Jag inser att jag har mindre tid för mina vänner, men den förståelsen från mina vänners sida måste finnas för livet är uppbyggt så. Jag ställer upp för mina vänner om dom behöver mitt stöd, men då måste jag få veta att jag är behövd. Inte bara ett snäsande i telefon eller ett surt sms.
Jag har själv problem med min hälsa för tillfället och behöver det stöd jag kan få av vänner och släkt. Jag har problem att ställa upp för andra just nu, jag har inte den energin. Det är så det måste vara.. man tar och man ger.
Så fungerar det med relationer och vänskapsrelationer..

När en relation tar mer än den ger (gäller alla sorters relationer), då måste den läggas på hyllan i alla fall för ett tag. Sorgligt men sant..