Att lida av PND som det så fint heter (post natal depression)
gör att man tvingas tänka efter.
Jag lutade mig häromdagen över barnvagnen med lilla A i (en kompis dotter)
Hon har exakt samma mått som Ronja hade i den åldern.
Jag tittar på barnet.
Tänker lite..
Vilket litet barn.. det är så litet att jag aldrig skulle våga ta i det för då kommer det att gå sönder. Det känns som om jag aldrig har upplevt den där åldern på mitt barn.
Jag har helt enkelt förträngt det.
Min hjärna vill inte kännas vid det.
Det var nästan med en gnutta sorg som jag tittade ner i vagnen och tänkte att jag kommer inte få uppleva det igen. Ronjas första månader.
En förlust.
men å andra sidan är ju bebisar i den åldern ganska jobbiga, så det kanske kan kvitta.
Nu är hon ju fantastisk, så då gläds vi åt det istället.
3 kommentarer:
Tror att det är vanligt men att folk inte berättar? Tror inte du?
Jo mycket vanligt. När man funderar på att skaffa barn är det inte många som säger sanningen. Den kryper fram sedan.. När det är lite sent att ångra sig. Hehe
Fast å andra sidan kan jag förstå dom.. Ett barn är det bästa som man kan åstadkomma i sitt liv. Jag önskar bara att folk inte hade bäddat in det i rosa fluff.
Skicka en kommentar