Återfall

Igår fick jag testa om jag är rustad för bebismotstånd..
Det var jag inte!!
Skit också!!

Igår var en helt ok dag, bebis hade hämtat sig efter en släng av feber och snorighet.
Jag städade.. det blev så fint.
När bebis skulle sova för natten började krånglet.
Hon ville och kunde inte sova.
Det hela eskalerade.. HON var ARG
Med gråten i halsen försökte jag trösta och få henne att sova.
Hon var bara tyst kortare stunder, sen började hon skrika igen.
I två timmar försökte vi få henne att komma till ro.

Jag var tvungen att gå ut på en promenad medan Jo försökte att få kontakt med den skrikande bebisen.
Jag klarar det fortfarande inte.. Jag får panik.
Tårarna trillar.
Jag samlar kraft.
Andas in den kalla höstluften.
Går in igen och tar mig an den skrikande bebisen.
Känner att jag får kontakt.
Hon slutar gråta.
Lugnar sig och somnar.
Min gulla!

Det gör ont i hela mig, när hon skriker. Känner mig så maktlös.
Mest av allt blir jag ledsen över att det här läkande processen tar så lång tid.
Jag vill ju att allt ska vara som vanligt NU!!