Jag kan säga Nu idag att jag förstår begreppet kärlek mer, än vad jag gjorde för kanske 1,5 år sedan.
Har alltid haft en snedvriden bild av kärlek.. som består i att jag ger och ger och ger tills dess jag är alldeles urlakad, och först då upptäcker att personen kärleken är riktad till inte är med på noterna. En slags självutplånande kärlek.. en förintande kärlek.
Som det står i bibeln är det faktiskt i verkligheten.
"Kärleken är tålmodig och god
kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp.
Den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den
Allt tror den
Allt hoppas den
Allt uthärdar den"
När jag träffade Jo fick jag lära mig vad kärlek är.. riktigt äkta kärlek
besvarad kärlek.
I äkta kärlek kan jag vara mig själv, vara den jag är.
Jag kan visa mig svag. Behöver alltså inte vara duktigt och klara mig själv i alla lägen. Jag finns till för honom, men lika mycket finns han till för mig.
Kärlek är en innerlig känsla som bara kan avnjutas, när allt är i total harmoni.
Detta gäller kärlek i relationer.
Naturligtvis finns annan typ av kärlek till djur och saker etc, men då blir det annorlunda. Detta var min första tanke kring frågan Vad är kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar