När jag var liten.. o då snackar vi liten (typ några centimeter eller så), då brukade min mamma spela en kassett för mig (ja ja kanske inte just för mig, men det var ju svårt att undvika den där inne i magen). Visan får mig än idag att känna mig lite nostalgisk och melankolisk.
Häromdagen när jag och Jo firade hans pappa, plockade Herr LH fram sin gitarr. Jo började spela lite låtar (btw så var jag oerhört imponerad, visste inte om att han hade den färdigheten). En av låtarna som han spelade början på, lät precis som den nämnda visan ovan. Då blev jag påmind om dess existens igen.
Den har i alla fall följt mig genom livet, och idag började jag gnola den för mig själv på pendeln (med risk för att bli uttittad och klassad som tokig).
.. Du är den ende som hemligen ser mig. Fast ingen har talat du vet vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du mig ger ett enda litet ord är jag din.
Mer än så blir det inte på den låten, eftersom den mycket dystert handlar om obesvarad kärlek.. och någons högsta önskan om kärlek, från någon som är någon annans.. (klurig mening det där)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar