Jag hävdar bestämt att jag har upplevt kärlek. Vad är då skillnaden mellan att vara lite pirrigt småkär till att vara Kär, till att vara riktigt förälskad? Hur förklarar jag känslan att vara kär, för någon som påstår sig aldrig har varit det?
Personligen tror jag inte att kärlek är hallelujaupplevelser, och total passion. De få gånger som jag har upplevt den totala passionen, så har det varit så jobbigt och uttömmande på energi, att jag önskar en lite mer normalt läge. En relation som jag kan vila i, som är stabil och trygg. Jag tycker inte om att åka berg-o-dal bana på Liseberg. Varför skulle jag då vilja att mitt känsloliv är som en enda lång åkattraktion.
Hur förklaras då känslan kärlek? Jag kan erkänna att jag var värdelös på att förklara när frågan kom.. Någon som har något smart svar? Naturligtvis är den individuell.
I filmen "såsom i himlen" kommer frågan; Hur vet man när man älskar någon? Deras svar var enkelt (kanske lite väl enkelt), och löd i princip.. Det är när man vill vara med den personen hela tiden, och man klarar sig inte utan personen.
Om man inte kan tänka sig på någon sorts skala, en existens utan honom/henne.. om du djupt därinne känner efter hur det skulle kännas om du förlorade personen ifråga.. så finns svaret där. Det är kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar